Valborgsmässoaftonvädret var ovanligt fint där vi befann oss i Gästrikland. Det var lite mulet och kallt, men ändå helt ok. Efter arbetsdagens slut tyckte jag och Fredde att vi skulle ta och vädra drottningen en stund, kanske fanns det andra likasinnade som också var ute och luftade sina finåk?
Vi lyckades övertala henne om att mullra igång och med lilla Tessa i baksätet rullade vår fenbeprydda skönhet ut från gården. Kvällen innan hade vi färdats på vägen mellan Sandviken och Ockelbo, och trots att det varit kolmörkt, hade jag sett tillräckligt för att förstå att det var mycket vackert där så därför tog vi samma väg nu, fast åt andra hållet. På ett ställe bad jag min fästman att parkera bilen med en sjö som bakgrund så att jag kunde ta några tjusiga bilder på underverket.
Vi kom fram till Sandviken och beslöt oss för att svänga förbi ICA och köpa med oss ingredienser för att göra mat, för vi hade ännu inte ätit middag och tarmen började pipa efter påfyllning. Efter en liten shoppingrunda rullade vi vidare efter en obligatorisk omväg genom centrum för att visa upp vår tjusiga bil och beundra spegelbilden i alla skyltfönster vi passerade. Jag var lite imponerad över att bränsleförbrukningen var så pass låg med tanke på att Fredde bara hade spillt i 20 liter igår och vi hade ändå kört en hel del och trots det visade tankmätaren närapå halv tank och Fredde litade på att den fungerade som den skulle.
Jag fick äran att köra och började rulla samma, vackra väg tillbaka hemåt. Plötsligt började vår fina bil att protestera och hacka och hosta och ha sig. Fredde bleknade en aning och jag lättade lite på gasen. Hackandet slutade efter en stund men sedan återkom det och då protesterade hon på allvar... kunde det trots allt vara soppatorsk på gång? En liten stund senare dog bilen och rullade tillräckligt långt för att jag, med milt våld, skulle kunna ratta henne av vägen och in på en gårdsinfart åtminstone.
Ja, där satt vi, jag, gubben och vovven, i en snustorr och kall gammal bil med tomma magar... Reservdunk? Nopp... den fanns hemma... Bådas telefoner hade dessutom väldigt låg batterinivå också, för att göra det hela lite extra spännande. Fredde öppnade dörren för att kliva ur, men innan han hann blinka så for Tessa ur bilen som en skållad råtta och för första gången såg jag Fredde fara iväg som skjuten ur en kanon efter jycken. Hade jag inte varit så frusen och hungrig så hade jag nog känt mig betydligt mer road av scenen än jag gjorde just då. Som tur var sprang inte byrackan ut på vägen, utan ville helt enkelt undersöka gården, men Fredde kom tillbakamarcherande med ett stadigt tag om nackskinnet på hunden och med ett ansiktsuttryck som var mycket talande. Efter att ha fått in hunden i bilen igen sa han att han skulle gå och knacka på och se om det fanns någon som hade en skvätt soppa så att vi i alla fall skulle kunna ta oss till macken... Irriterande nog var det bara 4 ynka kilometer dit... Men vad hjälpte det? Jag satt kvar i bilen och tänkte vänta, men Fredde tyckte att jag skulle följa med så då var det bara att pallra sig ut ur kärran.
När vi stod vid ytterdörren och var redo att knacka kunde jag inte låta bli att, med retsam blick, säga: "Nu vet du hur det känns att knacka på hos främmande folk." Han skrattade lite och ringde först på klockan. Mitt vana öra hörde genast att den inte fungerade och sa åt honom att knacka. Han knackade på dörren och vi väntade en stund. När han skulle knacka igen sa jag åt honom att knacka på dörrfodret i stället eftersom det ljudet fortplantar sig mer i huset än om man bara knackar på dörren. Han skrattade igen och följde mitt råd. Snart kom en äldre snubbe och öppnade dörren och Fredde förklarade läget. Gubben skulle ut i garaget och kolla om han hade något. Vi väntade en ganska god stund och jag blev lite orolig att gubben kanske var senil och hade glömt bort oss... Men nej då, efter ett norrländskt ögonblick kom han ut och började rota runt bland dunkar och flaskor. Lite tvåtaktssoppa som han hade till gräsklipparen kanske kunde fungera så attt vi i alla fall kunde ta oss till macken? Jag tror att jag och Fredde gjorde samma grimas åt hans förslag, något sådant ville vi inte besudla vår bil med... Han hade ett väldigt fin garage i alla fall med massor med prylar... men ingen bensin... Grannen på andra sidan vägen kanske hade? Jag tänkte i mitt stilla sinne att han kunde väl kanske låna ut en tom, jävla dunk och skjutsa någon av oss till macken för att tanka lite soppa, men jag tänkte att gubbarna fick sköta detta själva... Kärringar ska helst hålla sig i periferin när det kommer till motorer och problemlösningar... (eller inte...) Nåväl, jag visste att min bror har en kompis i Ockelbo så jag chansade på att ringa bror och fråga om han trodde kompisen kunde hjälpa oss. Batterinivån sjönk snabbt på äkta kall-iPhone-vis men jag ringde extremt kort och stoppade den sedan i fickan så den skulle tina lite. Under tiden knatade Fredde över till grannen.
Mitt i all denna logistik kom gubbe nummer ett plötsligt på en briljant idé, han kunde ju skjutsa en av oss till macken! Just då fick jag en tumme upp av Fredde på andra sidan vägen och brorsans kompis ringde och sa att han också kunde frälsa oss så jag tackade gubbe nummer ett för vänligheten, men det behövdes inte och kompisen behövde inte heller ut och köra, även om han nästan lät lite besviken över att inte få komma ut från lägenheten med dess småbarnskaos en stund.
Efter ännu några norrländska ögonblick kom en annan gubbe knatande med en plåtdunk och Fredde bar en liten tratt... Jag antar att de fördelade bärandet efter den av dem som var i bäst fysisk form... Sedan var det bara att stå och hälla på soppan, sakta men säkert... Själv stod jag och huttrade som en tok... det var inte varmt ute! Enda fördelen var väl att vi slapp bli uppätna av en massa myggor.
Efter ännu några norrländska ögonblick kom en annan gubbe knatande med en plåtdunk och Fredde bar en liten tratt... Jag antar att de fördelade bärandet efter den av dem som var i bäst fysisk form... Sedan var det bara att stå och hälla på soppan, sakta men säkert... Själv stod jag och huttrade som en tok... det var inte varmt ute! Enda fördelen var väl att vi slapp bli uppätna av en massa myggor.
När primadonnan hade slurpat i sig det som fanns i dunken tackade vi så mycket för lokalbefolkningens hjälp och rullade iväg mot närmaste mack. Där pågick någon form av coolhetssammankomst för det var fullt med epa-traktorer i form av triangelmärkta pickuper och även några klassiska Volvo-epor. Fredde tankade ännu en skvätt och sedan bar det av hemåt.
Dagens lärdom: Lita aldrig på tankmätare och ha alltid en fylld reservdunk med!
Kommentarer
Skicka en kommentar