Att vara hundägare är trevligt, man har någon i sitt liv som alltid slår knut på sig själv av lycka när man kommer tillbaka, oavsett om det handlar om 20 sekunder eller 1 vecka, men det är också extremt mycket ansvar.
Jag tillhör den kategori hundägare som vill göra mitt hundägande så okomplicerat som möjligt för andra människor, alltså att han inte ska bita sönder folks grejer när de kommer på besök, jucka på deras barn, kissa på dem eller slicka dem i ansiktet eller hoppa på dem och detta är något vi jobbat med sedan han kom till oss som valp med varierande resultat så klart, allt funkar utom slickandet ibland men det beror på att det kommer folk som inte respekterar våra "slickregler" och nästan trycker in ansiktet i munnen på hunden för att han ska slicka dem och då kan jag faktiskt inte klandra hunden...
En grej som är väldigt svårt för vår hund, men som vi vill ska fungera, är att kunna gå ut och gå utan att han ska springa fram och hälsa på allt och alla, vare sig han är kopplad eller lös, det är inte alla som uppskattar när en stor hund på 45 kg kommer i full karriär och säger "Tjena kompis! Vill du leka?"
Han har blivit bättre men det är fortfarande väldigt roligt och intressant med andra tvåbeningar...
Det jag har svårt att förlika mig med i sådana här lägen är de människor som, inte nog med att de mer eller mindre kallar på MIN hund, trots att de utan tvekan hör att jag säger till honom "Nej, inte hälsa", och om han då är olydig mot mig, eftersom de med typisk "prata-med-djur-pipröst" lockar på honom, berömmer hans olydnad mot MIG genom att klappa och tramsa med honom. Många av dessa är själva hundägare och jag tycker att som sådan borde man fatta vad det är man gör, man omintetgör fullständigt det jag har KÄMPAT med att lära min hund! Ofta kommer den urskuldande kommentaren "Ja, jag har själv hund, jag vet hur det är." Jaha du, men då kanske DU borde fatta att du förstör för mig och min hunduppfostran?
Allra värst är det om man äger en valp som man försöker lära att gå fot eller fint i koppel i överhuvudtaget, folk kastar sig mer eller mindre på knä framför en och klappar hunden utan att ens titta på mig eller fråga om det är ok...
Undrar hur de skulle reagera om jag slet upp deras bäbis ur barnvagnen och började gulla med den...
Senast förra veckan går jag en runda med Molle, jag har fickan full med leversnittar och han går lös, det går jättebra, han håller sig i närheten av mig och kommer så fort jag kallar. Men mot slutet av promenaden bryts kontakten ett ögonblick när han måste kröka en märla och just när han avslutat tryckeriverksamheten kommer en (hundägande) granne körande och kör sakta med nedvevad ruta förbi oss. Min hund är på väg mot bilen och jag säger "Nej! Kom till mig!" och han är på väg att ändra kurs och jag har leversnitten i högsta hugg, men då knäpper grannen med fingrarna och lockar på min hund!!!!!!!!! Hunden springer så klart fram till bilen och gubben stryker honom över huvudet och säger "Ja du får hälsa bara du inte hoppar på bilen." Varpå jag rycker undan hunden och fräser "NEJ det får han INTE om inte JAG säger att han får!" Får ett muttrande till svar och gasen i botten... ajöss grannsämja...
Och inte nog med allt jag redan irriterat mig på... han lockar hunden mot en bil som rullar! Hur dum i huvudet får man vara?
Jag lovar att om DIN hund sliter sig lös för att hälsa på mig så kommer jag att ignorera den totalt, är det fara å färde så den riskerar att råka illa ut så fångar jag den, men jag belönar den varken med en klapp eller med rösten. Jag frågar alltid DIG om det är ok att jag hälsar på din hund, snälla gör det tillbaka.
Kommentarer
Skicka en kommentar