Någon gång i livet upplever de flesta människor känslor av nedstämdhet och ibland till och med regelrätta depressioner... Har du inte varit där än så vill jag förbereda dig på vad du kommer att få uppleva:
Nej alltså inte hur det känns att vara deprimerad, för det kan inte jag veta eller beskriva, allas upplevelser och känslor är unika och ingen kan med rätta säga "jag vet hur det känns"... men tro mig! Det kommer de att säga - OFTA! För inget hälsotillstånd lockar fram så många självutnämnda experter som just psykisk ohälsa!
Kommer du till en vän med ett gipsat ben så får du antagligen frågan "Oj, vad har hänt?" och du svarar "Jo jag vurpade i skidbacken och bröt benet." Den du talar med frågar kanske lite mer om hur det gick till, om det var ett allvarligt brott och hur länge du ska vara gipsad och sedan är det färdigpratat om det.
Kommer du däremot och säger att du har ångest eller lider av en depression då vet alla exakt hur det känns, varför du är deprimerad, och vad du ska göra för att må bättre. Ofta får du också höra en historia om hur de själva, eller någon de känner, hade en period då de var nere och då hjälpte bara: bla bla bla... för det är vad du hör: "bla bla bla", för du stänger av där och då, du orkar inte, du är inte mottaglig, det enda du ville var bara att förklara att du inte mår bra och behöver lite förståelse, att behöva höra vad de anser är orsaken till din depression har ingen som helst positiv inverkan på dig utan gör bara att du känner att det inte är någon idé att ens försöka förklara hur du mår och du ångrar att du ens sa något...
Märkligt nog är en läkares diagnos och behandlingsmetod på ett benbrott inget som ifrågasätts av gemene man, men så fort det är en osynlig sjukdom då är det fritt fram att komma med åsikter om det ena och det andra.
För det första: Jag kanske inte talar om exakt allt som har med mitt mående att göra för dig, kanske finns det detaljer och privata saker som jag helt enkelt inte vill dela med någon men som i högsta grad påverkar hur jag mår, det vet inte du.
För det andra: När jag talar om för dig att jag mår skitdåligt så är det i regel bara för att du ska förstå varför jag kan verka mindre entusiastisk än vanligt, eller verka frånvarande, inte för att höra varför din fasters kusins frus morbrors svärmor var deprimerad och hur mycket bättre hon mådde av att cykla tio mil om dagen.
En depression kan bero på mycket, det behöver inte vara en jättestor katastrof som inträffar som gör att du blir psykiskt knäckt, det kan vara en miljon små, bagatellartade grejer, som var för sig är nästintill löjliga, men som tillsammans blir alldeles för mycket för dig att orka hantera, det kan vara en kemisk obalans i din hjärna som gör att du inte mår bra, ibland kan det vara allt detta i kombination som får vågskålen att tippa över... Då behöver man hjälp, inte av självutnämnda experter, utan av en läkare och kanske terapeut. Det som hjälper en person behöver inte nödvändigtvis hjälpa dig, du måste lyssna på din egen kropp.
Och du, vännen till en deprimerad människa: SLUTA komma med råd, tips och förklaringar! Det räcker mycket väl med att bara säga: "Jag förstår att du mår skit, jag vill gärna hjälpa, men jag vet inte hur." Och sedan LYSSNAR du! Förstått? Bra!
Nej alltså inte hur det känns att vara deprimerad, för det kan inte jag veta eller beskriva, allas upplevelser och känslor är unika och ingen kan med rätta säga "jag vet hur det känns"... men tro mig! Det kommer de att säga - OFTA! För inget hälsotillstånd lockar fram så många självutnämnda experter som just psykisk ohälsa!
Kommer du till en vän med ett gipsat ben så får du antagligen frågan "Oj, vad har hänt?" och du svarar "Jo jag vurpade i skidbacken och bröt benet." Den du talar med frågar kanske lite mer om hur det gick till, om det var ett allvarligt brott och hur länge du ska vara gipsad och sedan är det färdigpratat om det.
Kommer du däremot och säger att du har ångest eller lider av en depression då vet alla exakt hur det känns, varför du är deprimerad, och vad du ska göra för att må bättre. Ofta får du också höra en historia om hur de själva, eller någon de känner, hade en period då de var nere och då hjälpte bara: bla bla bla... för det är vad du hör: "bla bla bla", för du stänger av där och då, du orkar inte, du är inte mottaglig, det enda du ville var bara att förklara att du inte mår bra och behöver lite förståelse, att behöva höra vad de anser är orsaken till din depression har ingen som helst positiv inverkan på dig utan gör bara att du känner att det inte är någon idé att ens försöka förklara hur du mår och du ångrar att du ens sa något...
Märkligt nog är en läkares diagnos och behandlingsmetod på ett benbrott inget som ifrågasätts av gemene man, men så fort det är en osynlig sjukdom då är det fritt fram att komma med åsikter om det ena och det andra.
För det första: Jag kanske inte talar om exakt allt som har med mitt mående att göra för dig, kanske finns det detaljer och privata saker som jag helt enkelt inte vill dela med någon men som i högsta grad påverkar hur jag mår, det vet inte du.
För det andra: När jag talar om för dig att jag mår skitdåligt så är det i regel bara för att du ska förstå varför jag kan verka mindre entusiastisk än vanligt, eller verka frånvarande, inte för att höra varför din fasters kusins frus morbrors svärmor var deprimerad och hur mycket bättre hon mådde av att cykla tio mil om dagen.
En depression kan bero på mycket, det behöver inte vara en jättestor katastrof som inträffar som gör att du blir psykiskt knäckt, det kan vara en miljon små, bagatellartade grejer, som var för sig är nästintill löjliga, men som tillsammans blir alldeles för mycket för dig att orka hantera, det kan vara en kemisk obalans i din hjärna som gör att du inte mår bra, ibland kan det vara allt detta i kombination som får vågskålen att tippa över... Då behöver man hjälp, inte av självutnämnda experter, utan av en läkare och kanske terapeut. Det som hjälper en person behöver inte nödvändigtvis hjälpa dig, du måste lyssna på din egen kropp.
Och du, vännen till en deprimerad människa: SLUTA komma med råd, tips och förklaringar! Det räcker mycket väl med att bara säga: "Jag förstår att du mår skit, jag vill gärna hjälpa, men jag vet inte hur." Och sedan LYSSNAR du! Förstått? Bra!
Kommentarer
Skicka en kommentar